Jessica Lindgren Dressage

Har funderat på om jag ska skriva här vad som hänt och hur det känns. Eller inte. Många har nog förstått utifrån mitt förra inlägg vad jag varit med om men att berätta hela storyn känns så mycket privatare. Jag har ändå bestämt mig för att jag ska berätta. Dels för att visa på hur det har känts (för mig) att vara med om detta. Dels för att jag nu har förstått hur vanligt detta är och hur många som varit med om detta men i tysthet. Jag blir så ledsen när jag tänker på det och jag undrar om alla som hört av sig till mig och berättat att de varit med om samma sak har fått den stöttning och förståelse som de behövt. Jag hoppas verkligen det... Nu förstår jag nämligen något som jag inte ens kommit i närheten av att förstå innan jag tyvärr fick lov att uppleva det själv. Hur otroligt hemskt och jobbigt det är att få ett missfall. Kanske bidrar min historia till större förståelse för de som gått igenom ett missfall.

 

Såhär var det för mig:

 

Förra veckan var jag gravid i vecka 12. I början av graviditeten hade jag hela tiden i bakhuvudet att vi får se hur detta går, hoppades att det skulle gå bra. Fram emot vecka 12, då nästan en tredjedel av graviditeten var gången, började jag dock känna att "vi ska ha barn!". Jag längtade till första besöket hos barnmorskan som var bokat i vecka 13, jag längtade efter att magen skulle börja växa, jag längtade efter att få känna de första sparkarna, eller det första fladdret kanske jag ska säga, jag längtade ända fram till våren då vi skulle få träffa vem det nu var som fanns därinne. Vi hade berättat för Tyra, för kompisar och för arbetskollegor att vi väntade barn! Dumt kanske kan tyckas innan vi ens varit hos barnmorskan men vi var så glada att det var svårt att hålla sig.

 

I lördags var vi ute på en trevlig kväll med några vänner: vi åt middag och kollade på Mamma-Miashow på Mora Parken. Hade en mycket trevlig kväll men efter showen fick jag lov att besöka toaletten. Blod! Kände hur skräcken började växa men försökte behålla lugnet. Visste att man kunde blöda lite utan att det behövde vara någon fara. Gick ändå upp till de andra för att berätta att vi fick lov att åka hem. Skjutsade vännerna vidare och körde därefter hem. Googlade på sjukvårdsupplysningen och ringde även dit. Fick reda på att det inte behövde vara någon fara, att jag inte behövde åka in men att jag fick lov att söka vård om det blev värre.

 

Körde till Färnäs där vi hade bestämt att vi skulle sova då Tyra var där. Ville vara med henne när hon vaknade då hon hade önskat det. Gick på toaletten innan jag skulle lägga mig, inget blod och jag andades ut för en liten stund. På natten vaknade jag dock av en extrem smärta i magen. Den gick dock över efter någon minut så jag somnade faktiskt till en liten stund. Vaknade dock snart igen och kände att det inte stod rätt till. Tror att jag förstod redan då att detta inte skulle gå vägen. Gick på toaletten och det kom blod. Mycket blod. Det lugnade dock till slut ner sig så jag gick ner för att väcka sambon. Hann dock bara ner innan jag fick lov att rusa till toaletten igen. Allt blod är nog det som känns jobbigast förutom själva förlusten i sig, som såklart är det värsta, när jag tänker tillbaka.

 

Åkte in till Akuten och fick hjälp ganska omgående. Mer blod men smärtan var överkomlig, än så länge. Det togs lite blodtryck men vi skickades snabbt vidare för färd mot Falun då det inte finns någon akutgyn-avdelning i Mora. Sambon körde. Åkte förbi Rättvik och vi reflekterade över hur häftigt det såg ut över Siljan. Det var kallt, närmare -10 grader och det såg ut som att vattnet, i form av ånga som såg ut som tjocka moln, var på väg upp mot himlen. Har aldrig sett något liknande. 

 

Mellan Rättvik och Falun blev det dock en allt jobbigare färd. Jag fick ondare och ondare, blödde kraftigt, blev illamående och kände yrsel. När vi till slut kom fram till Akuten i Falun och jag gick ur bilen var jag nära att svimma. Kräktes i en buske innan jag till slut lyckades vingla in. Efter en snabb koll blev jag skickad vidare. Sedan vidare igen. Innan jag till slut fick en egen säng där jag blev beordrad att stanna resten av dagen, förmodligen skulle jag inte få komma hem förrän nästkommande dag. Missfall konstaterades, jag fick inte äta eller dricka och dropp sattes in. Blödandet lugnade ner sig, smärtan minskade men smärtan inombords var förlamande. 

 

Efter en förfrågan om vi inte kunde få åka hem fick jag framåt eftermiddagen bege mig hemåt. Allt var över. Mat inhandlades på Max, skickade några mess gällande jobbet, ringde och sjukanmälde mig och vi åkte hem. Längtan efter dottern var enorm och att få träffa henne var det första steget på vägen tillbaka. 

 

Veckan har därefter bestått i några lediga dagar med de käraste jag har, min dotter och min sambo. Sen tillbaka till jobbet vilket har varit jobbigt, ansträngande men även lite bra på grund av att jag tänkt på annat för en stund. Det var nog dock gränsfall på för tidigt för smärtan i magen och huvudvärk har kommit varje eftermiddag. Sömnen har inte varit den bästa, mardrömmar om mördare och blod har gjort det svårt att sova.

 

Igår tog vi trots allt beslutet att gå på middag och modevisning. Vi hade biljetter sedan tidigare och vi tänkte att vi måste ju ändå äta. Tror att det var bra för min roliga sambo fick mig att skratta! Det var skönt. Maten var god, kvällen var trevlig och jag vann en goodie-bag, alltid någonting!

 

Idag har jag dock varit helt slut. Att komma tillbaka snabbt tror jag var viktigt, både vad gäller på jobbet och i sociala sammanhang. Det känns dock konstigt, som att jag bara accepterat allt och att allt nu är som vanligt. Men det har jag inte och det är det inte! Det skulle inte bli såhär. Många säger att det finns en anledning att kroppen stöter bort fostret. Så är det säkerligen. Men för mig är det ändå fel! Jag borde vara gravid nu. Jag borde sitta och längta efter att få träffa våran lille krabat. Inte sitta här med ett glas vin och mögelost...

 

Men nu är det som det är och det finns ingenting i världen jag kan göra för att ändra på det. Sörja, bearbeta och se framåt är väl det som gäller nu. 

 

Ja, det var min story det. Om ni kom ända hit: tack för att ni lyssnade. Jag gillar inte att prata om det, men skriva gick faktiskt ok. Så jag lämnar ut min story, för den som orkar/vill läsa den...