Jessica Lindgren Dressage

Ni vet, jag hade ju en plan... Den planen som gick ut på att jag tålmodigt skulle vänta i åtta veckor på att han skulle bli bättre. Kommer ni ihåg?

Den planen gick om stöpet. Efter att ha pratat med några insatta personer kände jag att jag inte längre "bara" kunde vänta tålmodigt. Jag kände att en riktigt kunnig veterinär fick lov att se honom "live". Det var ju inte så att jag inte varit i kontakt med veterinärer innan. Har pratat med ett gäng, skickat filmer och haft tätare kontakt med en som tyckte att jag skulle vänta med att åka in med honom.

Men, jag klarade inte av att vänta. Eller snarare, jag ville veta om det var värt att vänta eller om det bara var att dra ut på lidandet. Det låter hemskt, men så var det. Så, efter några samtal med Ultuna hästklinik, vilka tyckte att jag gjorde helt rätt som ville åka, begav vi oss igår dit. Jag var fullt medveten om att sannolikheten var stor att jag skulle åka hem med en tom transport...

Väl där gick djungeltelegrafen att nu var "hästen med bogskadan" på plats och ganska snart var vi omringade av ett gäng veterinärer, kirurg och djurskötare. Några filmade också. En ovanlig diagnos vilket såklart skapade intresse.

Det som gjordes var att röntgenbilder togs och man kollade även med ultraljud. Allt såg fint ut vilket gjorde att jag faktiskt fick ta med honom hem! <3

Tre månader har han fått på sig att visa framsteg, det vill säga att nerven måste komma igång, så nu är det bara att hålla tummarna. Sträng boxvila är det som gäller.

Idag när jag kom till stallet var det därför bara att fortsätta som vanligt; mocka, fylla hö, borsta och pussa. Vår dagliga rutin tre månader framåt.

Saknar våra ridturer och det var inte såhär jag hade tänkt att det skulle bli. Men, att han blir bra är allt som betyder något nu!